Rastmöten

Att mobilisera underifrån - folkrörelselinjen i en fabrik någonstans i Sverige, Del 1

av "Montören"

Jag har jobbat i fabriken i ungefär 4 år och för två år sedan så började jag intressera mig för det fackliga arbetet i fabriken inte för att det är ”intressant och roligt” utan för att det inte syntes någon aktivitet på avdelningen och vi behövde verkligen en aktiv facklig verksamhet på avdelningen. Förtaget vi jobbar på är hårt rationaliserat och folk jobbar väldigt sällan mer än fyra år på grund av att jobbet är väldigt tungt fysiskt och monotomt.

Jag gick på kurser man fick lära sig hur andra gör och hur facket fungerar. Allt ifrån hur det uppstod till hur kollektivavtal tecknas men inte ett ord om hur man enar arbetare, inte ett ord om hur man påverkar denna jätte organisation och inte en ett ord om man faktiskt var facket. För jag är ju faktiskt facket jag är medlem i en medlems organisation alltså är jag delägare i facket genom mitt medlemskap. Det var det ingen som sa. Där i mot så sa man att ”facket har beslutat dehär” eller ”facket tillåter det här.” Så jag började ju undra hur beslut togs och när och var man valde sina företrädare.

Det jag hittade är inget jag skall skriva här för skulle jag räkna upp alla fel som sker på min arbetsplats i den fackliga organisationen så blir det en för lång text och jag vill redovisa erfarenheter om hur man kan göra rätt inte vad andra gör fel.

Jag insåg rätt så snabbt at det är bland kollegerna runt omkring mig på arbetsplatsen som man måste börja för alla stora förändringar börjar mellan öronen på en liten grupp människor.

Ordet rastmöten var något jag lärde mig snabbt för folk pratade om en bana (avdelning i fabriken) som företaget valde att lägga ner för att arbetarna där blivit så duktiga på hålla ihop. När man pratade om den avdelningen så pratade man om att dom hade rastmöten. Så det blev ett mål att när det hettade till nästa gång så får man börja förbereda ett rast möte.

Avdelningen var stor då ca 30 montörer och jag kände ju inte alla. Företaget splittrade avdelningen till små rotationer. Fyra rotationer istället för två detta öka slitaget på våra kroppar med gjorde det enklare att arrangera rastmöten och ena montörer i de små rotationerna. Vid denna tiden så hade jag redan kommit i kontakt med folkrörelselinjen vilket inspirerade mig att sätta igång.

Rätt som det var så kom dagen när folk började klaga högljutt på en station som var underbemannad då samlade jag försiktigt kollegerna på rasten och diskuterade om hur vi skall göra för att få en kollega till på stationen jag föreslog att vi gör en lista där vi säger att vi bjuder in tekniker produktions ledare och skyddsombud till ett möte där vi kan diskutera situationen med dom ansvariga. När man skrev på listan skrev man också på att man inte kunde garantera kvaliteten på det man producerade, att man jobbar fel så det kan bli sjukskrivningar i framtiden och att man använde för mycket tid från de redan utarbetade stöd arbetarna.

Innan så hade jag klagat på olika saker eller jobbat exakt efter instruktioner så att det blev produktions stopp osv men då mötes alltid min kritik med att ”det är bara du som gnäller”. När alla i på mitt skift höll med så sa man att varför säger inte de två andra skiften någonting då? Man viftade bort kritiken med att det var några montörer det var fel på inte ett arbetssätt.

Den erfarenheten fick mig att förstå nödvändigheten av att vi måste få de två andra skiften som jobbade på samma station att skriva på. Efter en viss övertalighet med de fackliga ombuden på dessa skiften så gick dom med på att låta listan gå runt bland arbetarna. Listan skrevs på av alla arbetare på alla tre skiften och överlämnades sedan till produktionsledare, skyddsombud och tekniker. Då ville de ge mig uppdraget att fråga arbetarna vad dom ville göra extra när dom fick en arbetare till på stationen för att få en extra arbetare utan att göra något extra ville de inte gå med på. Men vi stod fast vid att vi vill ha en extra kollega på stationen inte extra att göra.

Tid gick och inget hände vi små klagade lite på informations möten som produktionsledaren har varje vecka men efter som arbetssättet noggrant följer alla gällande avtal och regler så fanns det ingen stor vilja till att ge oss rätt. Men till slut så sammankallades ett rast möte med alla de ca 8 arbetare som jobbar på mitt skift med stationen och vi enades med handuppräkning om att exakt följa de extremt noggrant detaljerade instruktionerna. Detta innebar att efter som stationen var så underbemannad så kommer det bli störningar i produktionen ifall vi följer dessa instruktioner. Stöd arbetarna får då bli kallade till stationen väldigt ofta och en lite större intresse från tekniker och produktionsledare verkade uppstå för att lösa problemet. Man satte in en extra arbetare men den arbetaren fanns inte med i instruktionerna så ifall vi får dåligt med folk eller en annan chef så hade vi varit tillbaka på ruta ett igen men tillslut så fick vi en extra arbetare inlagd i instruktionerna.

De ansvariga har vi några tillfällen i efterhand sagt att dom skulle fixa den i alla fall och det var inte för att vi hade haft rast möten som vi fick en extra arbetare. Vi kanske inte ensamt förändrade arbetsplatsen utan det kan ha varit andra orsaker som också påverkade processen det kommer vi nog aldrig få reda på men en sak vet jag och det är att de ansvariga har inget intresse att berätta för oss att våran enighet påverkade beslutet. Den första gemensamma erfarenheten av kollektiv styrka var nu ett faktum och hade vi inte vunnit den striden så hade de andra som kommer senare nog inte gått så bra som dom har gjort.